Nu när jag fått en helt ny start och möjlighet i livet så funderar jag på att både byta namn på bloggen och göra en ny hemsida med nytt namn. Samma namn som jag tänkt att mitt företag ska heta. Mitt nya företag. Som jag väldigt gärna skulle vilja ha, men som inte är möjligt just nu då jag inte klarar mig ekonomiskt. Men, skulle vara skönt med en ny start helt klart! Jag kommer aldrig bli en sån där “riktig” företagare, men jag hoppas kunna klara mig ändå så som jag är. Och våga vara mer ärlig med hur jag är för det är lite jobbigt att smyga med det, men ändå så känns det lite jobbigt att andra ska veta då kunder säkert skulle backa. Iallafall de nya. De gamla tycker ju om mig som jag är <3 Och det är jag himla tacksam för!
Har en blogg som jag läser på lite då och då för den personen tycker jag påminner så mycket om mig på många olika sätt. Lite för mycket så jag måste hålla personen på långt avstånd för jag har så himla lätt att bli påverkad känner jag och då på ett inte så bra sätt. Jag tycker om henne som person, men jag fixar inte att hänga med henne så som skulle kunna bli verklighet om hon kommer tillbaka till den gemensamhet som fanns innan. Iom att jag läser så mycket så känner jag mig igen mig mycket och då känns det ännu mer läskigt för jag vet hur lätt saker kan bli fel och det sista jag vill är ju att råka göra något tokigt. Inom psykiatrin har jag fått benämningen “skör” och det är kanske så det är. Jag oroar mig för det mesta, speciellt när det gäller kommunikationen med andra människor. Jag har supersvårt med det och vill gärna undvika det. Via datorn är det lättare för då kan jag gå därifrån när jag vill , svara när jag vill, läsa när jag vill, radera om jag tycker att jag skrivit fel eller så. När man pratar med människor har man bara en chans och blir det tok då så är det lätt att man aldrig blir av med det minnet eller den uppfattningen andra får om en. Skitsvårt med människor. Håller på med en autism-utredning nu eller inom autism-spektrat eller vad det nu heter. Kanske kan en sådan diagnos hjälpa mig på vägen eller så är det kört totalt med mig.. Just exakt nu har jag det okej då jag är arbetslös och slipper människokontakter mer än väldigt flyktiga när någon granne säger hej eller jag sitter på möte hos psyk eller så. Men, så får man ju tydligen inte ha det även om det känns som om det är så allt hade funkat bäst. Hoppas på förtidssjukskrivning så att jag kan få lugn och ro. Känns så bra att ha flyttat till ett nytt ställe som gett mig en ny chans där ingen vet vem jag är och jag kan fly från det skitsnack och de rykten som min elaka granne skapat (och som jag i vissa fall även själv skapat pga min ADD och panikutbrott ihop med dem).
Man kan ju inte få ha det bra inte.. Jag har ju ett jobb! Mitt egna företag som hundrastare! Funkar jättebra förutom att jag inte kan ta så många hundar som det skulle behövas för att överleva på det helt. Måste få hjälp.. När jag rastar hundarna så är jag fri, kan gå där jag vet att det finns minimal risk att möta människor osv så varför kan jag inte bara få göra det? Men, det behövs otroligt många hundar om man ska få en månadslön på typ 10 000 eller nått. Kan inte heller ta hur mycket som helst i betalt av hundägarna iom att jag inte har hundarna på heltid utan bara rastar dem. Så den som kan räkna förstår att jag som tar ca 100 kr per rastning inte klarar mig på det.. Skatt och moms är ca 60% så av 100 kr så får jag behålla 40 kr.. det är inget jag kan leva på nej.. Så det är min dröm att få må bra, men jag vet inte om det någonsin kommer lyckas.. Har stora besvär med lederna och därmed att gå , så dessa 3-4 timmar per dag med hundarna är enormt påfrestande . Är överrörlig, EDS, så musklerna får jobba dubbelt så mycket för att hålla ihop allting .. Gör skitont efter bara en prommis.. Så jag kan inte ta emot hur många hundar som helst.. Vilket jag redan har beskrivit. Jag kan inte sitta så länge i taget. Jag kan inte stå särskilt länge då jag typ varje gång drabbas av yrsel/blodtrycksfall efter bara typ 15 min om ens det. Och jag kan ju inte ligga ner och jobba.. Så det känns lite hopplöst..
Läste något om att någon frågade tjejen i bloggen om hennes ätstörningar. Hade någon frågat mig hur det går med min ätstörning så hade jag blivit jätteledsen. Jag har ingen ätstörning, jag äter bara inte som många andra. Alltså helst inte alls.. Har hur många näringsdrycker som helst och dem gillade jag i början, men nu kan jag max få i mig hälften av en flaska.. och då inte varje dag.. Är otroligt trött på att alltid behöva äta / få i mig saker.. Jag kan dricka ett par klunkar apelsinjos och käka en laktidspipa. Räcker inte det?? Mat är något jag verkligen ogillar för det mesta.. Men, anser mig inte ha någon ätstörning. Bara kanske annorlunda matvanor. Mycket av “min” mat, om jag nu gör iordning någon sådan, går till tjejerna. Tjejerna börjar bli ganska runda nu så jagm åste sluta med det. Alltså lär det inte bli mycket mat gjord här alls.. Hittade små mini-pizzor som var i perfekt storlek! Men, efter 2 st kom illamåendet och kräkkänslorna så tjejerna fick de andra 2.. (de ligger 4 och 4 i förpackningen).
Det är jätteintressant att läsa den bloggen för då vet jag hur jag INTE vill ha det. Skulle må skit av att tvingas att bo ihop med andra, ha möten ihop, ha andra nära sig som också är i behov av vård, att behöva dela saker med andra osv. Jag får ju typ ångest av att gå på de där mötena som jag har varje vecka för i den byggnaden så kryllar det ju av skadade människor. Det är ju därför människorna går dit. För att de är störda på något sätt. Så jag är så himla glad över att jag lyckats få telefonsamtal på min mötestid istället ett par gånger nu. Ogillar skarpt att prata i telefon, men nu vet jag ju vem det är som ringer och då kan jag svara för hon är snäll. Jag svarar aldrig i telefon annars, om det inte är pappa eller Tess typ. Och de skickar mest sms vilket passar mig ännu bättre.

Hur som haver så tänkte jag börja om på nytt för sånt tycker jag om. Nytt och fräscht och inget gammalt kvar <3