Nu är året snart slut och alla börjar gratta inför ett gott 2018. Jag ser inte alls fram emot ett nytt år.. Inte just nu, när det inte känns som om det kommer bli någon skillnad ändå. Det kommer ju vara samma samma om och om igen.. Min granne visar nästintill varje dag att hon skiter totalt i hur hennes hundar beter sig så de gör ju fortfarande utfall mot mina bara de känner doften av dem typ. Igår såg det ut som om hon hade kopplat loss den ena också för den rusade rätt ut ur hissen och skulle attackera oss, men som tur var fanns bara doften av oss kvar. Alltså, varför tar inte den sjuka människan hand om sina aggressiva hundar?? Är det meningen att vi ska behöva leva i skräck precis hela tiden?? Ja, de är små, men de är grymt otrevliga och ettriga och tvekar inte till att hugga om de skulle få tag på någon! Och det är ingen bra boendemiljö! Vi har rätt att få bo i trygghet utan att riskera att bli attackerade och bitna! Ska ta upp det med fastighetsansvarig igen så får vi se.
Psyk är iallafall ett ganska bra stöd för mig för där är det någon som lyssnar och de har faktiskt gjort en hel del för att hjälpa mig komma framåt i allt detta som är så himla tungt att ta tag i som “ensam” människa. Det är fortfarande mycket som är ovisst och mycket som är tungt, men jag är glad att de finns där iallafall och faktiskt lyssnar och tror på mig.
Kämpar fortfarande med vc för att få dem att förstå att jag behöver starkare smärtstillande och det går otroligt segt, mycket för att jag själv inte orkar kämpa hela tiden utan lägger av lite då och då och plågas i tystnad. Men, med stöd av min kontakt på psyk så ska jag försöka ta tag i det ännu mera och jag har bett om att få bli remitterad till smärtkliniken ifall att de själva inte kan hjälpa mig. För det blir bara värre och värre och ibland är det riktigt svårt att gå.
Enklast är det ju att lasta in tjejerna i bilen och åka iväg någonstans där jag kan släppa dem, men snart kommer ju den där jobbiga koppeltvångsperioden (3 av 5 av mina tjejer går ju inte klistrad vid min sida så dem kan jag ju absolut inte ha lösa då) och då måste jag ju gå ännu mera. Jobbigt att bo i lägenhet, men ännu jobbigare att flytta och bo ensam i ett hus, som jag dessutom misstänker kommer bli dyrare utgiftsmässigt per månad iom att det nu ingår värme, sophämtning, snöskottning, sandning, tvättstuga osv i hyran. Sånt som läggs på om man har eget hus.
Så jag känner mig sååå uppgiven.. Skitår har det varit, men med tjejerna som gosiga uppmuntrare, och skitår kommer det säkert att bli.
Hur kan man vara glad när man har en total nertryckare och idiot till granne, men inte har ekonomi till att kunna flytta? Sitter ju i en rävsax och hoppas ju nästan på att hennes jäkla hundar ska flyga på fel hund så att de själva kolavippar. Helt sjukt att tänka så för det är ju egentligen inte hundarnas fel utan ägarens, men hon är ju så sjukt bombad så hon fattar ju inte /respekterar inte tillsägelse/information från varken mig eller hyresvärden.
Känns inte alls hoppfullt just nu…